Shopping macht frei

Jag var på NoaNoa-rea idag. Jag var fast besluten att bryta mitt nyårslöfte och hamstra. Det skulle vara det sista rycket intalade jag mig, ja för tusan det är det värt. Deras kläder är ju faktiskt sydda i jätteschyssta tyger och i tidlös design, och så har jag ju väntat på rean så länge.

Jag provade kläder, jag svettades i provhytten, jag vände och vred och koketterade. Jag var väldigt fin men såg ärligt talat ganska mesig ut i kläderna. För den som inte vet gör noanoa kläder inspirerade av typ 1890- t.o.m. 1940-talet. Det kan ju vara väldigt läckert, men kombinerar man fel kan det hända att man ser mer ut som någon typ av kolonial-brittisk, Skagen-målare, mustig-rosenträdgård, that kind of tant. Inget ont om tanter. Men. Var sak har sin tid.

Nej, det blev ingen affär, jag hängde skamset tillbaka varenda plagg. Jag sneglade på det stressade butiksbiträdet (hennes klädstil? se ovan) och pulade in alltihop i sektionen som jag gissar gått under arbetsnamnet "blått, uppklätt" eller liknande vid hängningen. Efterår kände jag mig lite tom, lite snopen, men också lättad. Jag visste att om jag hade handlat något trots mitt nyårslöfte så hade jag känt mig lite smutsig. Jag hade tvångsburit plagget dagligen tills det föll sönder i trådar, för att bevisa för mig själv att jag VERKLIGEN behövde just en sån.

Det värsta är att det inte var moralen som stoppade mig. Det var att jag såg ganska mesig ut i kläderna.