Jag tog ju lappen vetni! Det gick ju lätt som en plätt. Fy fan vilken lögn, det var ett heltidsjobb att övningsköra ska jag säga. Och jag trodde att min sista stund var kommen på uppkörningens morgon, var mycket nära att spy, ännu närmre att avstyra det hela i sista stund. Jag gjorde inget vidare ifrån mig heller, men jag fick lappen ändå och nu, fyra månader senare har jag fått låna en gul Polo som står här nere på gatan och som jag ska bli vän med. Jag tycker om att köra, men jag är fortfarande rädd inför varje tur. Vettskrämd. När vi skulle hämta den i garaget där den hör hemma, misslyckades jag ett par gånger med att köra upp för den branta utfarten (som går rakt ut på en välbesökt trottoar, följt av cyklelbana, och så ut på st eriksgatan som är sjukt trafikerad), fick motorstopp och rullade tillbaka, tog en paus och grinade lite. Men visst klarade jag det. Jag är ofta rädd och grinar MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ. Varför släpper då inte rädslan, kan man undra. Sitter den så djupt eller. Mitt bilisthat och allmänna dödsångest förenas och mynnar ut i ett fysiskt illamående som inte påminner om något. Oftast försvinner det så fort jag börjar köra, men inte alltid.
Rädslan finns framför allt på det logiska intellektuella planet; jag vet att jag kan dö, om jag dabbar mig så dör jag, på 110-vägen finns ingen förlåtelse, inget andra försök. You snooze - you die. Vad kan bota skräcken? När tillvänjning inte räcker till?
Jag var rädd för hästar och för att rida när jag var liten, ändå stod jag där, varenda onsdag, och efteråt så lycklig så lycklig och längtade till nästa gång. Varför?
