Mellandagsvårflyttombyggnadsrea

Jag gick på gågatan igår. Första gången sen nyår. Det var härligt ska jag säga eder. Jag strövade fritt och beundrade alla varor som blänkte i skyltfönstrena, förankrad vid tanken att jag inte ska ha en endaste sak. Det är skönt att veta att det inte är någon mening med att gå in och titta priset eller titta närmare. Det är skönt att slippa ångesten när jag hittar nåt helt underbart som ja ba måste ha, och som dessutom är på rea, herregud, ångesten när jag går därifrån utan att ha köpt det, beslutsångesten, gå tillbaka nästa dag och köpa, ångest över pengarna som det kostade, bajs bajs och ångest. Ångest är kanske ett starkt ord. Låt oss istället säga "bry". Ett sånt bry man kan ha på en shoppingrunda.

Samtidigt kände jag mig lite förmer, och det är ju en härlig känsla. "Mo ha ha", skrockade mitt nya spartanska alter ego, tyst, leende mot alla nervösa människor som kryssade mellan reabutikerna, armarna fulla av kassar i plast. "Kämpa på, alla ni lydiga konsumenter. Hur mycket ska ni köpa, innan ni finner den varan, som kan skänka mening åt era liv? Nej, det enda ni åstadkommer, är att ni öser mer bränsle på kapitalismens svärtande flamma." Och vidare: "Era tomma skal av nya plagg, för vilkas skull era surt förvärvade löner har östs in i detaljhandeln, i samma ögonblick som ni får dem på kontot. I morgon är det ingenting värt. Era fräna mobiler. Era dekorativa vaser i massproducerat glas. I morgon finns det nya varor att begära. Men i morgon är allting ingenting värt."

Sådan är hon, alter egot. En riktig filosof.