Att vara i Malmö så här års är som att ha ett immigt mjölkglas mellan sig själv och himlen. Varannan dag faller ett fint duggregn, varannan dag är det torrt. Det spelar ingen roll. Luften bli aldrig riktigt klar, ljuset blir aldrig transparent utan är alltid vitt och glåmigt. Vid Dalaplan blir detta extra vidrigt, eftersom Dalaplan inte bjuder på ett enda estetiskt avbrott från detta tegel, denna asfalt, parkeringsgarage, bilköer och obevakade övergångsställen som ÄR Dalaplan. Att lämna lägenheten är att stiga in i ett tomt mjölkglas där bilarnas vrål ekar ostört och gör all mellanmänsklig kommunikation i normal samtalston omöjlig.
Jaha. Detta konstaterade jag, och en halvtimme senare bröt solen fram. Symboliken i att detta sker samma timme som jag släpar min väska till stationen för att åka hem på obestämd tid är otvetydig. Malmö! Jag faller för tricket. Du får en chans till! Vi försöker en termin till. Men då får du fan skärpa dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar