2008 in the grave

Mina nyårslöften:

x Hela året göra de saker som jag alltid pratar om att jag vill göra, t ex lära mig spela dragspel eller gå på svartklubb till 7, utan att fundera en sekund på konsekvenserna.
x Göra något festligt i sommar för mina sista sparade tusenlappar. Resa till Italien typ.
x Jobba hela året för att göra om min kropp till en stark och uthållig liten fightingmaskin.
x Sluta blogga. Hej då!

Grattis världen

Nyår ska firas på Östermalm, det står nu klart. Det gjorde jag i år nämligen. Tillsammans med två vänner, tre kalla pizzor, ett kilo choklad och många många flaskor champagne. Den ena vännen spelade digeridoo för oss. Sen såg vi fyrkverkerierna nere på Strandvägens kaj, därpå smet vi in på Egyptiska ambassaden och beundrade Jugend-fönstrena inifrån. Vi lovade att bli doers mer än talkers, att realisera alla planer vi snackar om. En ville börja knyta ryamattor, jag vill börja spela på en trumma och ett dragspel. Så det ska vi göra i år. Jag ska använda tandtråd varje dag också. Goda förutsättningar för ett fint år.

White Trash

Jag fick en vit jul bildligt sett, en blöt jul alkoholhaltigt sett och en svart jul generellt sett. Jag var i svenska fjällen för första gången ever och det överträffade all förväntan. Åttio centimeter snö and counting, rosablå himmel och levande brasa i stugan. Eftermiddags-virren flödade och varje middag kantades av bubbel, vin och cognac. Tyvärr blev jag även osams med en i övrigt fin person, kanske för alltid.

Nu är jag i jakan och har eget rum med TV och minikyl. Jag blir bortskämd av syrran, syrrans kille och framförallt syrrans tvååring som bara ÄLSKAR mig. Sämre kan man ha det. Trots ett svart hjärta.

Malmös mjölkvita himmel

Att vara i Malmö så här års är som att ha ett immigt mjölkglas mellan sig själv och himlen. Varannan dag faller ett fint duggregn, varannan dag är det torrt. Det spelar ingen roll. Luften bli aldrig riktigt klar, ljuset blir aldrig transparent utan är alltid vitt och glåmigt. Vid Dalaplan blir detta extra vidrigt, eftersom Dalaplan inte bjuder på ett enda estetiskt avbrott från detta tegel, denna asfalt, parkeringsgarage, bilköer och obevakade övergångsställen som ÄR Dalaplan. Att lämna lägenheten är att stiga in i ett tomt mjölkglas där bilarnas vrål ekar ostört och gör all mellanmänsklig kommunikation i normal samtalston omöjlig.

Jaha. Detta konstaterade jag, och en halvtimme senare bröt solen fram. Symboliken i att detta sker samma timme som jag släpar min väska till stationen för att åka hem på obestämd tid är otvetydig. Malmö! Jag faller för tricket. Du får en chans till! Vi försöker en termin till. Men då får du fan skärpa dig.

Memriz

Typ min första promenad i Malmö, sen jag flyttat hit alltså.

• 
  

Jag minns en kväll för fyra år sedan, då jag drack mina avskedsöl på carmen. Mina då nära och kära var med och de smidde planer för allt tokigt jag skulle hitta på i Umeå. Jag fick en hel lista med mänsker och ställen att söka upp, se upp med eller slicka upp i brygga. Jag skulle bo i ett rum hemma hos Isaks far. Jag skulle frysa och bli vegan.

Vad hände med det!!! VA!!! Det blev möllan och falafel istället. Nu kommer jag hem igen. Kanske för alltid. Om jag får ett psykbryt och skiter i alltihop.

Earthcake!

Jag tyckte jag hörde något larm när jag vaknade i morse. Avlägset, och jag tänkte "Är det krig? Näääärå nu sover vi lite till."

Så jag missade hela spektaklet. Jag är så jävla förbannad. Jag har drömt hela mitt liv om att få vara med om ett earthcake, jag har t o m övervägt att flytta till California enkom för detta. Och vad gör jag när det blir min tur? Jag sover som en gris. Tydligen kan min kropp känna den viktiga skillnaden mellan skakningar som beror på livsfarlig jorbävning, och skakningar som beror på en sambo som vältrar sig lite av och an i sömnen. Det senare väcker mig ALLTID även efter 6 år med samme vältrare. Det förra orskakar uppenbarligen på sin höjd en grymtning.

http://www.youtube.com/watch?v=dd1TrXLa6JM

Life etcetera

Jaha, det rullar på kan man säga. Jag har passiviserat mig själv så pass att nästa steg är att skaffa platt-teve och digitalbox. Annars är nyheter sen senaste inlägget att jag kört en Suburban i Kalifornia, att jag snart läst klart ännu en termin och att jag köpt jodhpurs (obligatoriskt "i höst", har jag förstått). Det viktigaste är dock att jag byggt en life-size utter i keramik. Glädjs åt det.

En miljöbov är född

Jag tog ju lappen vetni! Det gick ju lätt som en plätt. Fy fan vilken lögn, det var ett heltidsjobb att övningsköra ska jag säga. Och jag trodde att min sista stund var kommen på uppkörningens morgon, var mycket nära att spy, ännu närmre att avstyra det hela i sista stund. Jag gjorde inget vidare ifrån mig heller, men jag fick lappen ändå och nu, fyra månader senare har jag fått låna en gul Polo som står här nere på gatan och som jag ska bli vän med. Jag tycker om att köra, men jag är fortfarande rädd inför varje tur. Vettskrämd. När vi skulle hämta den i garaget där den hör hemma, misslyckades jag ett par gånger med att köra upp för den branta utfarten (som går rakt ut på en välbesökt trottoar, följt av cyklelbana, och så ut på st eriksgatan som är sjukt trafikerad), fick motorstopp och rullade tillbaka, tog en paus och grinade lite. Men visst klarade jag det. Jag är ofta rädd och grinar MEN JAG GÖR DET ÄNDÅ. Varför släpper då inte rädslan, kan man undra. Sitter den så djupt eller. Mitt bilisthat och allmänna dödsångest förenas och mynnar ut i ett fysiskt illamående som inte påminner om något. Oftast försvinner det så fort jag börjar köra, men inte alltid.

Rädslan finns framför allt på det logiska intellektuella planet; jag vet att jag kan dö, om jag dabbar mig så dör jag, på 110-vägen finns ingen förlåtelse, inget andra försök. You snooze - you die. Vad kan bota skräcken? När tillvänjning inte räcker till?

Jag var rädd för hästar och för att rida när jag var liten, ändå stod jag där, varenda onsdag, och efteråt så lycklig så lycklig och längtade till nästa gång. Varför?

France - i backspegeln

Jag fick en dans på slottet som hette duga och jag var med Marie Malm och det var dope, men i övrigt lämnade frankrike en del att önska. Jag hann knappt prata med bruden, jag pratade definitivt inte med gummen och de flesta andra var bara helt dumma i huvudet. För att göra en lång historia kort slutade det med en dramatisk och svindyr hemflygning av gråtande flickvän, några dagar för tidigt, av generös och romantiskt lagd pojkvän i Sverige. Tillika hämtning på Arlanda. Som överraskning. Jag skattar mig lycklig. Jag var jävligt nära att falla på knä och fria i ankomsthallen på terminal 5 där och då, det ska sägas. Men jag köpte med mig en flaska rom och en Dior-deodorant istället. Nåt ska man väl ha kvar att längta efter.

.

Elin skrev något intressant i sin blogg idag. Hon skriver ofta intressant, men just det här var så peppigt att jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Om jag bestämmer mig för att hon har rätt kommer jag att vara mycket lycklig, alltid.

Hon skrev: Olycklig kärlek är förresten ett icke begrepp. Kärlek kommer bara som kärlek. Det är alltid en ynnest att få älska någon.